Vi har varit med om mycket. Eleverna har växt i längd och mognad. De har fått fördjupade kunskaper. Jag har blivit erfarenheter rikare. Det har varit många frustrerande stunder. Stunder då eleverna har slitit sitt hår. Stunder då jag har slitit mitt hår. Men även flera stunder då jag och min mentorskollega nästan spruckit av stolthet. Vi har lärt känna varandra väl. Och vägen vi har vandrat tillsammans har varit tre läsår lång.
Det kommer kännas skönt att släppa eleverna på torsdagen den 5:e juni och se dem påbörja en ny resa. Låta dem få växa ännu mer. Men samtidigt är det vemodigt, för den här stunden vi lever i nu, den kommer aldrig igen. De kommer inte tillbaka utan blir någon annans ansvar. Min förhoppning är att eleverna kommer att se tillbaka på sin högstadietid med glädje. Att de kommer tänka att det fanns kompetenta lärare som brydde sig om, som såg, som rustade eleverna väl inför framtiden. Kanske kommer någon komma ihåg att de till och med jobbade över sin allra sista engelsklektion för att de hade så roligt. (Tack Kahoot.it-frågesport.)
Jag funderar på om jag ska spela in ett tal, för jag kommer nog inte att kunna hålla ett utan att fälla både en och två tårar. Eller så blir mitt sista läraruppdrag i klassen att visa att det går att genomföra ett känsligt tal med känslorna i schack. Qui vivra verra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar